Lycksele Sportklubb

Klubbens historia

LYCKSELE SPORTKLUBB bildades den 11 januari 1929.

Det skedde efter en ombildning av Lycksele Boxningsklubb. Intresset för boxningen började nämligen svalna och i stället började man träna brottning. Träningen var till en början förlagd till det s.k. Flora eller ”Rallartorpet”. Eftersom några även höll på med andra idrottsgrenar fick den nybildade föreningen namnet Lycksele Sportklubb.

Det äldsta bevarade protokollet är daterat den 5 januari 1930. I ett senare återfinns de första stadgarna för LSK och på idrottsprogrammet stod brottning, fri idrott, fotboll och boxning.

Intresset för fotbollen väcktes inom klubben i början av 1930-talet. Till att börja med var det inte mycket bevänt med vare sig spel eller träning, men sedan pojkarna började förstå betydelsen av mera rationell träning kom framgångarna så småningom.

I slutet av 30-talet låg LSK i toppen av Västerbottensserien. 1940 kämpade sig laget fram till DM-finalen mot Clemensnäs men besegrades.
Bland de mera kända spelarna under 30-talet kan nämnas: Sture Taflin, Thure Franklin, Arnold Morén, Sverker Wärestig, Hans Ottosson, Gunnar Lindsbo, Karl-Erik Larsson, Sven-Olof Hörling, Arne Sjöström, Helge Johansson, Sten Mellström, Birger Vikström, Folke Johansson och Karl-Erik Berggren. 1941 slutade LSK med fotboll. Några lade skorna på hyllan och en del gick över till LIF.

Sportklubbens friidrottare var mångkampare i ordets rätta bemärkelse. Nästan ingen specialiserade sig utan de flesta sysslade med löpning, hopp och kast. Klubbtävlingar i fem- och tiokamp anordnades ofta. Till de mera kända friidrottsmännen hörde Oskar Engström, Rudolf Ledin, Einar Lundberg, Stig Rosén, Lennart Nyström, Henry Andersson, Arne Tegelström och Arne Sjöström. 1933 deltog LSK i Lappmarksspelen i Åsele och 1935 vann LSK:s lag löpningen ”Lycksele runt”.

Friidrotten och fotbollen försvann samtidigt från LSK:s idrottsprogram.

Ordförande genom tiderna

Lycksele SK:s ordföranden genom tiderna

1930 Evert Lundholm
1931–32 Karl Franklin
1933–34 Per Sandvall
1935–36 Alf Henriksson
1937–44 Einar Lundberg
1945 Gunnar Lindsbo
1946–47 Sven-Olof Hörling
1948–49 Arne Årebrand
1949–50 Rudolf Ledin
1951–53 K. G. Karlsson
1953–54 Rudolf Ledin
1954–58 Arne Årebrand
1958–63 Olle Hammar
1963 Vakant
1964–74 Hjalmar Tegelström
1974–88 Runar Svensson
1988–89 Göran Svanberg
1989–97 Lars Berggren
1997–99 Dick Bergh
2000-02 Sven Roosqvist
2002-10 Björn Sandberg
2010- 11 Susanne Lindblad
2011-12 Jörgen Bergqvist
2012-15 Björn Larsson
2015-2022 Elisabeth Björnsdotter Rahm

2022- Robin Berg

Ishockey

Tack vare anslag från Lycksele stad och ishockeyförbundet kunde LSK bygga en hockeybana vid Hamn och laget deltog i både serie och DM. Men ishockeyn fick ingen riktig vind i seglen förrän framlidne ledaren Tage Bylund kom till staden. Tack vare hans energiska och skickliga arbete kunde sportklubben redan 1951 delta i Lappmarksserien, där laget erövrade en hedersam andraplacering. 1954 blev LSK trea i Södra Nordsvenska.

Säsongen 1956–57 avancerade A-laget till kvartsfinal i DM och juniorlaget erövrade distriktsmästerskapet genom att i finalen besegra Rönnskär med 1–0. Tage Bylunds hastiga bortgång blev en svår förlust, inte bara för ishockeyn utan för hela sportklubben. 1958 startar ishockeysektionen en byaserie, i vilket fem lag deltog.

60-talet

Under 60-talet spelar representationslaget mestadels i div III Södra Nordsvenska A med varierande resultat. Bästa resultatet når man säsongen 1968/69 då man blir tvåa, två poäng efter Granö IF. I det laget hittar vi bl.a. spelare som Lars Johansson, Lars Svedin, Yngve Sundh, Bernt Nilsson, Kurt-Lennart Kristoffersson, Dick Bergh, Torbjörn Hedman, Leif Broberg, Leif Werner och Torgny Hedman. Lagledare är Jon Salomonsson och tränare Rune Norrman.

70-talet

Säsongen 1969/70 tar LSK hem VK-cupen för alltid och Bo Karlsson blir den förste från klubben som tas ut i TV-pucken. Kommande fyra säsonger vinner LSK serien tre av fyra gånger men tackar nej till avancemang eftersom klubben saknar ishall. De första diskussionerna med kommunledningen om bygge av en ishall inleds. 1975 fattar kommunfullmäktige beslut om ishallsbygge.
Den första ishockeyskolan anordnades av Anders Färnstrand och Rolf Salomonsson. 1976/77 går LSK till final i lilla DM men förlorar mot Boliden. Förslaget om ett ishallsbygge för 8 miljoner kronor röstas bort i kommunfullmäktige. Säsongen 1977/78 tar LSK beslut om att vara egen byggherre av en ishall och under Runar Svenssons ledning och med en budget på 3 miljoner startar arbetet. Med stark klubbkänsla och ett brinnande intresse lyckas föreningen under Runars ledning bygga ishallen och i september 1978 invigs den nya ishallen.

80-talet

Åren från ishallens tillkomst och tio år framåt är de mest genomgripande i LSK:s ishockeyhistoria. Från en liten förhållandevis dåligt organiserad ishockeyklubb till en stor välorganiserad ishockeyförening. En ishockeyförening som t.o.m. uppmärksammas ända upp till Svenska Ishockeyförbundet där LSK nomineras som en av Sveriges fem bäst organiserade ishockeyföreningar med ungdomsverksamhet, den enda i Norrland. En stor del i den lyckosamma förändringen har de föreningskonsulenter som anställdes i föreningen speciellt Reidar Näslund under åren 1980–82 och Tore Pettersson under åren 1982–86. Kommunens beslut att 1983 överlämna ansvar och inkomster från marknaderna till LSK innebar att föreningen kunde lägga en ny grund till stabil ekonomi. Ungdomslagens egna ansvar för budget och inkomster stabiliserade ekonomin ytterligare. Medlemsantalet ökar till drygt 900 st varav ishockeyn har 88% vilket visar att den anrika brottarklubben blivit en stor modern ishockeyförening. 1985 har LSK tio stycken ishockeylag. 1986 anordnas en landskamp mellan Sverige och Finland. 1988 möts Färjestad och Tappara i Nordic Cup i ishallen. 1989 förbättrades ishallen med klubblokal, toaletter och entré.

90-talet

90-talet karaktäriseras av att de s.k. ”ishallens barn” nått A-laget och därmed når representationslaget stora framgångar. Många tränare utifrån har ansvaret för A-laget t.ex. Leif Holmqvist, Sven Lundqvist, Claes-Håkan Edlund, Mats Abrahamssom och Per Hedqvist. Ungdomslagen arrangerar ett flertal cuper, några av dessa blir kända i hela övre Norrland. Nio ungdomslag s.k. årgångslag, skridskoskola och ishockeyskola ger bredd till verksamheten.
Säsongen 1991/92 rustas ishallen upp med ny sarg, betongplatta och ny ismaskin. Säsongen 1993/94 startar en egen lokal variant av ishockeygymnasium. Säsongen 1994/95 anordnas en länskamp mellan Västerbotten och Norrbotten i Lycksele. 1995/96 vinner A-pojkarna DM och går till SM slutspel för första gången i LSK:s historia. 1998/99 påbörjades en allmän upprustning av ishallen med fyra nya omklädningsrum med duschar samt nya förrådsutrymmen och ny panel. Under året firades ishallens 20-års jubileum. 1999/00 fattas beslut om nya matchdresser för samtliga lag och en ny era i LSK:s ishockeyverksamhet påbörjas, klubbens gröna traditionella kulör övergår till en modernare framåtsiktande färg när vi går in i ett nytt millennium.

Brottningen

Brottningen blev snabbt klubbens ”paradsport”

Redan vid Västerbottens första DM i Umeå år 1931 blev Herman Jonsson och Emil Sterner länets och LSK:s första distriktsmästare i resp. tungvikt och mellanvikt. När den första länsmatchen utkämpades mot Västernorrland i Härnösand år 1932 representerades LSK i länslaget av Bengt Carlsson och Herman Jonsson. När fyrstadstävlingarna året därpå hade premiär deltog LSK i västerbottensgruppen.

De första åren tränades brottarna av lokföraren Hilding Malmlöf och i mitten av 1930-talet leddes träningen av droskchauffören Per Sandvall. Som träningslokaler fungerade ”Flora”, seminariets gymnastiksal och ett rum i gamla sjukstugan. Där svettades sådana gamla välkända brottare som Herman Jonsson, Emil Sterner, Nils Lindgren, Emil Spång, brödratrion Holger, Halvar och August Tegelström, Åke Johansson, Sture Franklin, Olle Fällman, Alf Henriksson m.fl.
Det var dessa brottare som förde upp sportklubbens namn till toppen av länets brottning. En rad DM-tecken hemfördes i olika klasser i början av 1930-talet.
År 1937 blev Herman Jonsson tvåa vid SM i grekisk-romersk brottning i Skellefteå. 1939 uttogs Janne Fällman till B-landskampen mot Finland. Tyvärr kunde han inte ställa upp, eftersom han inte fick ledigt från sitt arbete. Kembel Lundwall hörde även till klubbens bästa brottare vid denna tid.

40-talet

På 1940-talet blev K. G. Karlsson – mera känd som ”Gummi-Kalle” – LSK:s brottningsledare. Tack vare hans entusiastiska arbete växte en ny kull brottare fram. Paul Ottosson, Herman Jonssons tre söner: Bengt-Ivan, Curt, Rune samt Kjell Strömberg, Johan Viklund m.fl. såg till att LSK inte kom i skymundan i resultatlistorna under mitten och i slutet av 1940-talet. Det gjorde istället LSK till den ledande brottarklubben i Västerbotten.

50-talet

I början av 50-talet kom också Eje Forsgren, Leopold Israelsson, Erling Nilsson, Bengt-Ola Jonsson m.fl. fram i rampljuset.
LSK har haft sina största framgångar på brottarmattan under 1950-talet. År 1952 blev Kjell Strömberg klubbens första norrlandsmästare och två år senare var Rune Jonsson hårsmånen från medaljplats vid SM i grekisk-romersk stil. 1955 uttogs Rune i landskampen mot Norge och vann en klar arbetsseger över Arne Håkonsen.
1956 överraskade Leopold Israelsson svensk brottningsexpertis genom att bli tvåa i antika stilens SM efter Per Berlin. Han korades till SM:ets mest lovande yngre brottare och uttogs i ungdomslandslaget mot Finland, där han arbetssegrade sina två motståndare.
Vid Norrländska elitbrottningarna 1956 vann klubbens första finska nyförvärv Eino Ikola veltervikten och ”Leppe” Israelsson mellanvikten. 1957 stod Veikko Haapamäki och Kjell Strömberg som norrlandsmästare i samma klass.

Den 1 september 1957 kunde sportklubben förverkliga ett gammalt önskemål: anställande av en riktig tränare. Det blev Lennart Johansson, Kungälv, som också tävlade för LSK vid 1958 års SM i grekisk-romersk stil och blev tvåa efter Hasse Antonsson.
Veikko Haapamäki skördade många framgångar under sin tid i LSK. Säsongen 1957–58 blev han tvåfaldig svensk mästare genom att vinna veltervikten i B-SM i såväl antik som fri stil. Vid Norrländska elitbrottningarna 1958 blev Raimo Ruonala mästare i bantamvikt.

60-talet

På 1960-talet fick LSK en skicklig tävlingsorganisatör och bra ledare i framlidna Olle Johansson. Mycket tack vare honom kunde klubben år 1961 stå som värd för 20-års jubilerande Norrländska elitbrottarna. Året därpå ordnade LSK de 67:de Svenska mästerskapen i grekisk-romersk stil och år 1966 arrangerade sportklubben Nordiska mästerskapen i brottning. LSK:s brottarlag har under åren vunnit flera meriterande segrar i ”fyrstads”, där klubben även deltagit under 1960-talet med undantag av de två senaste åren. Stommen i Västerbottens länslag har många gånger hämtats från sportklubben och LSK har ofta varit den bästa eller näst bästa klubben vid DM i grekisk-romersk stil. I slutet av 1950-talet började dock Umeå göra LSK-rangen stridig som länets bästa brottarklubb. LSK:s seniorled uttunnades allt mer under 60-talet.
Av distrikets ”stora grabbar” i brottning har LSK inte mindre än fyra, nämligen Herman Jonsson, Kjell Strömberg, Rune Johansson och Bengt-Ivan Jonsson. I kvartetten finns som väl alla sportklubbare vet en far och två av hans söner.

70-talet

På tävlingssidan sker ett stort utbyte med andra föreningar med bl.a. resor till Norge och Finland där man möter verkligt hårt motstånd. Träningsmaterialet förnyas med ny brottarmatta, nya dräkter, träningsoveraller, klubbjackor, träningsskor, skivstänger och annan träningsutrustning. En långresa till Polen blir något samtliga medföljande resenärer aldrig glömmer. Med Finland sker dessutom ett tränarutbyte. Träningsläger med tränare från Polen ger de aktiva nya idéer. Brottningen domineras helt av aktiva i åldern 8–17 år.

80-talet

Åke Manderhjelm vinner sin klass i öppna holländska ungdomsmästerskapen 1980/81. Patrik Wikman 1:a plats för seniorer och juniorer i klass 68 kg i DM 1982/83. Urban Wikman 1:a plats i ungdoms-Norrländska i 60 kg 1985/86. Resa till Polen tillsammans med tre andra regionala brottningsklubbar 1986/87. LSK bästa brottningsklubb i Västerbotten i senior-DM 1987/88. Urban Wikman 6:e plats i junior-SM 74 kg 1988/89.

90-talet

Under de senaste tio åren har brottningssektionen bl.a. arrangerat en landskamp för seniorer mellan Sverige och Finland som gav mer-smak. Våren 1990 var brottarna på en resa till Polen tillsammans med övriga västerbottensklubbar. Resan gav tyvärr lite bitter eftersmak då Fredrik Dahl skadades så svårt att han tvingades sluta med brottningen.

I början av 90-talet byggdes Idrottshuset om för att bordtennisen skulle få bättre lokaler. Dessvärre blev detta till en klar försämring för brottarverksamheten eftersom mattorna måste läggas ut och plockas in vid varje träningstillfälle.
Tränarfrågan har under hela 90-talet varit det stora problemet och är det fortfarande. Kjell Strömberg har med ålderns rätt (75 år!!!) trappat ner på antalet timmar i brottningslokalen. ”Gamla” brottare får gå in som instruktörer och antalet ledare räcker inte till för att göra lämpliga gruppindelningar. I tre olika omgångar har sektionen fått hjälp med träningen av utländska tränare. Dessa har tillfört många nya tips på träningsmetoder.
Resultaten har under perioden varit varierande, men de flesta åren har LSK haft med några brottare i norrlandseliten. Ett stort antal DM har brottats hem till Lycksele. Dessutom har sektionen deltagit i cuper och kommunserien. De senaste åren har LSK inte deltagit i SM. Nuvarande brottare saknar den rutin som krävs för detta.

2000-talet

Konståkningen

Tage Bylund var mannen som startade konståkningen i Lycksele. 1951 fick Lycksele Sportklubb anordna norrlandsmästerskapet. Solveig Linder och Karin Häggström deltog i DM och LSK anordnade egna uppvisningar. Olle Hammar var den ledare som var mest aktiv, han var tillika huvudsyrelsens ordförande mellan åren 1964/65, Den 28 november 1969 upphörde konståkningen.

Efter att ha varit nedlagd i 10 år återupptogs den igen den 4 maj 1979. Umeå IKs Britta Lindgren hjälpte till med en del träningar i initialskedet. 1981/82 blev ett upptrappningsår i och med att Åsa Lundblad Backman engagerades i konståkningen.

Under perioden 81/82-88/89

blir sektionen en välorganiserad sektion
utbildas tränare och domare
utbildas sekretariat med poängräknare
startas tävlingen Tannensnurran
växer utbytet med andra klubbar till sex föreningar

Sektionens största gramgång var när Susanne Johansson i början av 90-talet kvalar in till junior SM i Göteborg. Under säsongen har en rysk tränare, Elena Gorkousha, hjälpt till med träningen. Tannensnurran anordnas årligen med ett stort antal deltagare. Ett annat arrangemang som är mycket uppskattat är sektionens uppvisning med saga och potpurri som genomförs varje år med konståkare och ishockeyspelare.